Sämst, men ändå bra

Igår var det alltså Club Killers igen, och trots att det faktiskt var min sämsta Killerskväll var det bra. Det går ju inte att inte bli alldeles lycklig av dem. Vi var dock många som saknade Annamaria. Inte minst hennes blivande make var besviken över hennes sjuka barn hemma.

En annan besvikelse, eller kanske snarare ett förvånande konstaterande, var att publiken var UNG. Kändes som de flesta var i gymnasieåldern, och att jag var en gammal tant. Så brukar det inte kännas, och så gammal kan jag väl inte ha blivit sedan i januari när jag såg dem sist?! Kanske har de små liven lov eller nåt den här veckan som gör att de får vara ute sent en vardagkväll ;)